Vi samlades 11 bilar vid OKQ8 i Hälsingberg, Falun. Färden startade med en tur mot Vika/Torsång/Ornäs och motorväg till Falu Gruva där vi fick parkera framför Gruvmuséet så att alla besökare vid gruvan kunde beskåda våra bilar. Vi fick en guidad visning av hur verksamheten på 1600-talet såg ut ovan mark. ”Sverige står och faller med Kopparberget” sas det om Falu Gruva på 1600-talet som var Sveriges och Europas största koppargruva. Gruvan drivs inte längre utan är idag ett världsarv. Det stora raset 1687 är en av de mest kända händelserna i Falu Gruvas historia. Gruvarbetarna reagerade på att det lät underligt och oroväckande i berget. Midsommarhelgen det året inträffade det stora raset. Ovan jord fanns två stora dagbrott och deras mellanväggar kollapsade. Inte en enda gruvdräng miste livet eftersom dom fått ledigt för att fira midsommar.

Stora stöten har en omkrets på 1,6 km och ett djup på 95 m. Berguven har sitt tillhåll i Stora Stöten och så gott som varje år får dom 2-3 ungar. Har man tur kan man se dem i kikaren som finns i utsiktstornet. Runt dagbrottet Stora Stöten finns gruvlavar, spelhus och vattenhjul som en påminnelse om vad som försiggått under jord i hundratals år. Creutz lave byggdes i mitten av 1800-talet och har blivit ett signum för Falu Gruva ovan jord. När man kliver in i laven står man på Sveriges högsta bro – det är 208 m ner till botten av schaktet. Ett kännetecken för Creutz lave är varningsklockan som plingar. Klockan tystnade vid pumpstopp och då var det pumpvaktarens uppgift att reparera felet. Creutzschakt, som fått sitt namn efter en landshövding på 1600-talet är det enda schaktet från äldre tid som finns bevarat. Gruvturerna under jord passerar schaktet. Där hänger en tunna som användes för transport av malm och utrustning, ibland användes den också som hiss för personalen.

Efter guidningen åkte vi vidare till Dössberget i Bjursås, med utsikt över Dalarna. Där vi åt lunch och gick sagostig, tittade på djur och besökte fordonsmuseet.

Text: Ann-Christine Westlund

Foto: Benny Eriksson, Anita Eriksson

Lämna ett svar